Trading the wet cell for the living bathroom

Anmärkningar angående den samtida upplösningen av badrummets begränsningar

Idén om vatten i huset är en paradox. Som avkomling till arken borde arkitekturen egentligen skydda oss mot vatten. Tak över huvudet är när allt kommer omkring det som vi i första hand önskar oss av ett hus. När romarna använda det latinska ordet tectum (sv. tak) menade de ofta hela huset (lat. domus). Det finns väl också hus utan väggar, till exempel i tropikerna, men inget hus utan tak. Medan vattnet som faller från himmelen tillbedjs som livets källa inom lantbruket har det inom arkitekturen alltid en bismak av förstörelse och förgänglighet. Ett otätt tak för med sig röta och mögel och förvandlar på kort tid ett propert parkettgolv till ett hemskt landskap av svullet trä som böjer sig och med våld bryter sig loss från sina fästen. Det finns ingenting som komprometterar en arkitekts rykte så grundläggande som en vattenskada. Därför ägnar arkitekterna massor av tid till att göra sina hus täta. De konflikter som har utkämpats mellan byggherrar och arkitekter på grund av oönskat vatten är legendariska. Tätt eller inte, det är frågan – alla invändningar avvisas. Fysikaliskt är vatten egentligen en fasa för arkitekter eftersom det är så svårt att kontrollera. De står bara ut med det genom att estetiskt sublimera det. För att behärska sin undertryckta akvafobi omger de sina byggnader med reflekterande dammar eller pooler eftersom vattnet i dessa nu äntligen inte förstör deras verk utan till och med mångfaldigar dem med sina speglande ytor.
Badrummet är så sett ett undantagstillstånd i arkitekturens torra konstruktionsregim, en tolererad anomali. Det är det enda rummet i huset som verkligen får vara vått. “Våtutrymmet”, detta tekniska begrepp för det moderna badrummet kan likställas med en “våtcell” – ett rum där man håller vattnet fånget. I hemmets värld bildar badrummet en heterotopi. I badrummet rengörs vattnet symboliskt från alla negativa konnotationer som alltmer förknippas med det utanför badrummets gränser. Det verkar faktiskt vara så att den samtida badrumskulten har tilltagit i samma takt som vattnet i egenskap av materie har blivit mer och mer problematiskt i flera avseenden:
Vattnet blir knappt: I många underutvecklade länder kommer knappheten på dricksvatten under de närmaste årtiondena att kosta miljoner människoliv eller skicka miljontals människor på långa resor. Detta faktum borde väcka ett medvetande hos människorna i de “utvecklade” länderna att umgås sparsammare med resursen vatten. Men än märker man inget av detta. Trädgårdarna i Californiens förorter konstbevattnas liksom förut som om anblicken av en grön gräsmatta vore livsviktig. Men till och med vi i det “upplysta” Europa som vill vara ekologiskt korrekta borde egentligen få magont med tanke på mängden dricksvatten som vi inte använder för att dricka. Våra toaletter spolas till exempel med dricks vatten eftersom våra hus i regel inte har tillgång till ett separat ledningssystem för bruksvatten.
Vatten blir en vara: För Nestlé som är ledande på marknaden för bordsvatten (ledningsvatten fyllt på flaskor) är dricksvatten sedan länge en vara som har ett marknadsvärde precis som vilken annan produkt som helst. Eftersom de ekonomiskt välbeställda länderna i norr även är rika på vatten kommer de att ha ett vattenmonopol i framtiden. Ett lönsamt kapital när man betänker att ekonomer redan nu betecknar vatten som det tjugoförsta århundradets olja.
Enligt reglerna för det ekonomiska förnuftet är det att förvänta att de vattenrika länderna även kommer att utnyttja detta monopol eftersom alla länder med resurser av naturliga energitillgångar som olja och naturgas har utnyttjat sin monopolställning till sin egen fördel. Det kommer att vara till nackdel för länderna i den södra delen av världen – i synnerhet i Afrika – som redan nu lider brist på livsmedel. Den forcerade utbredningen av öknarna som förorsakas av klimatkatastrofen kommer dessutom att öka graden av vattenbrist i dessa länder.
Vatten förorsakar katastrofer: Människan kan inte leva utan vatten, men hon kan även gå under av för mycket. De konstant smältande polerna får havsytans nivå att stiga till den grad att hela öar i Stilla oceanen kommer att försvinna1) och ett antal befolkningstäta kustregioner över hela världen kommer att slukas av havet. Eftersom industriella infrastrukturer ofta är lokaliserade vid dessa kuster kommer de drabbade staterna att även åsamkas varaktiga finansiella skador. Stormfloder och översvämningar förlorar sin karaktär av undantagsföreteelser och återkommer regelbundet. Vatten, vare sig det kommer från himmelen eller från havet, blir ett permanent hot.
Allt detta tänker man naturligtvis inte på när man öppnar vattenkranen i badrummet och det är just den förträngning som badrummets nutida kulturella funktion framkallar. Det är ett transfigurationens och transformationens rum. I det hänseendet liknar det the white cube, modernismens normativa konstutställningsrum. The white cube suspenderar vardagen temporärt, får det vanliga att verka ovanligt och förvandlar vår syn på verkligheten. Att det klassiska moderna badrummet är lika vitt som en white cube understryker deras hemliga förbrödring. Det är därför säkert inte heller någon slump att Marcel Duchamp har valt en urinal för att manifestera sin princip om det så kallade objet trouvé, det vill säga förvandlingen av ett vardagligt föremål till ett konstverk.2) Badrummet fullbordar en liknande förvandling med oss. Det är platsen för vår kroppsliga gryning och skymning – en plats mellan sömn och vakenhet. Det är en sluss, i vilken vi transformerar oss från det självförgätna jaget som kommande ur drömmens land först måste söka sig självt och ofta först vid anblicken i spegeln konfronteras med sig självt. Det är rummet där vi sköter kroppshygienen, snyggar till oss och sminkar oss och först där - igenom får tillbaka kontrollen över vårt jag och förvandlar oss till det jag som vi vill skapa av oss själva.
Badrummet är såtillvida ett extremt privat rum. Samtidigt delar vi ofta detta privata rum med andra familjemedlemmar. I motsats till sovrummet, som i regel är reserverat för en person eller intima livspartners, fungerar badrummet som ett time-shared private-public utrymme. Det kan leda till konflikter i familjer eller kollektiv eftersom man blir medveten om att privatheten som man bättre än någon annanstans kan leva ut i detta rum bara är tidsbegränsad.
Det funktionalistiska allt-i-ett-badrummet har såtillvida spelat en präglande roll i samlevnaden människor emellan. Det har betingat grundläggande föreställningar om individualitet och kollektivitet inom den gemenskap som delar en lägenhet. Just denna psykosociala funktion som badrummet har kanske kan komma mer till sin rätt med tanke på den rumsliga förändring som badrummet undergår sedan ett par år. Mot bakgrund av den boom som wellness har upplevt de sista åren har det funktion - ella våtutrymmet alltmer avancerat till en modell på utgående. I dag vill vi inte bara tvätta oss i badrummet utan koppla av. Badrummet blir därigenom mer och mer ett boenderum. Den tilltagande rumsliga integrationen av badrummet i boendeutrymmet som man alltmer iakttar i det nutida lifestyle-boendet är därför bara en naturlig följd. Frågan är vilka nya psykosociala beteendeformer som detta integrerade badrum kommer att ge upphov till. I detta sammanhang är det särskilt intressant att typologin “leva och bo-badrum” framför allt har utvecklat sig inom hotelldesignen. Arkitekter och formgivare upptäckte här ett slags försökslaboratorium, där de kunde testa nya relationer mellan badrum och boendeutrymme utan att i någon högre grad behöva ta hänsyn till etablerade konventioner beträffande boendet – när allt kommer omkring är det ingen som bor i evigheter på hotell. Tvärtom söker vi som resande snarare avvikelser från våra normer hemma när vi bor på hotell – småborgerligt kan vi fort - farande bo hemma. Och eftersom vi i regel alltid är privata på hotellrummet blir vi nästan automatiskt beredda att ta större risker när det gäller “provboende” av boendeformer som vi aldrig skulle våga realisera hemma – för att undvika gästernas irriterande frågor.
De av oss som är modigare frågar sig naturligtvis då och då om man inte skulle kunna ta med sig de spännande badrumsupplevelserna hem för att modernisera boendekulturen i det egna hemmet. Klart är att den rumsliga integrationen av badrumsfunktionerna i boendeutrymmet inte bara innebär att badrummets funktioner förändras utan naturligtvis även boendets. Handlingar och personer som förut varit rumsligt skilda åt återfinns plötsligt bredvid varandra och måste knytas ihop på ett nytt sätt. När till exempel tvättfaten i badrummen på hotell Almerigo i Alicante placeras i hallen uppstår ett direkt sammanhang mellan avtagningen av kläderna (framför tvättfatet) och påtagningen (framför garderoben direkt bredvid). När ett sittlandskap har en flytande övergång till ett badkar på hotell Q i Berlin ställer man sig frågan vilken verkan som detta rumsliga grannskap skulle ha på ett samtal med en grupp av människor. Och när duschen bara är skild från dubbelsängen genom en glasvägg som på Downtown Standard Hotel i Los Angeles öppnas möjligtvis helt nya förföriska perspektiv. Faktum är att leva och bo-badrummet gör den sinnliga deficiten i det klassiska våtutrymmet ännu tydligare. Det vitkaklade badrummet är lika infamt som ett i glänsande starkt ljus upplyst mörkerrum. Det kanske beror på vårt nordliga och kalla klimat. Det är slående att den privata badrumskulturens materialintensiva sublimering i dag framför allt praktiseras i länder med dåligt väder. I Sydney har enfamiljshus som ligger i naturen utomhusbadrum – här får man snarare föreställa sig terrasser än rum. Man duschar under bar himmel, hör fåglarna kvittra och andas in lukten från skogen eller havet. Antagligen skulle ingen där komma på idén att förbanna ritualen med kroppsreningen till ett rum någonstans i ett hörn längst bak i huset! Mot denna bakgrund verkar alla lyxiga badparadisarmaturer för dagens lifestylebadrum vara försök att hämta hem denna tropiska ursprunglighet till Nordeuropas bistra och kalla breddgrader: Duschhuvuden som blir större och större tills de fullständigt försvinner i taket för att överösa oss med monsunaktiga regnskurar; svall - duschar som temporärt förflyttar oss till ett vattenfall; whirlpools som ska massera våra kroppar mjuka och lösa upp spänningarna efter jobbet etc.
Med denna “tillbaka till naturen”-trend i dagens badrumsdesign återvänder det moderna badrummet i princip till sitt historiska ursprung på det sena 1700-talet, då badandet hemma kom på modet igen och gjorde slut på barockens rädsla för vatten som hade varit förhärskande under två århundraden. Dåtidens läkare ansåg att vatten var skadligt. De trodde att det trängde in i kroppen via porerna och blandade sig med blodet och dessutom främjade svagsinthet och vattusot. I stället för att bada torkade man av huden med parfymerade handdukar och bar fina underkläder i linne. Man trodde att tyget skulle lösa upp all smuts från huden genom beröringen med kroppen. Ju dyrbarare underkläderna var desto renare trodde den som bar dem att han/hon var. “Omkring mitten av 1600-talet bytte adelsmän skjorta dagligen och den välbärgade stadsbefolkningen var tredje till var sjunde dag. I stället för att köpa ett badkar skaffade man sig som hovman i genomsnitt 30 skjortor. (…) Man gömde sig bakom parfymerat puder och färgat smink, hällde över sig parfym och sköt in doftpåsar under armarna och i klädvecken.”3) Bad tog man endast för medicinska ändamål. Under den andra hälften av 1700-talet, när upplysningen, Rousseaus naturfilosofi och de nya naturvetenskapliga upptäckterna började växa fram återvänder den våta badrumskulturen långsamt igen. I början var badrummet dock mindre ett rum än en form av möblering. Badkaret var inte fast installerat i ett rum utan bars in i ett valfritt rum där man ville ta sig sitt bad – ofta i salongen. Det berodde bland annat på att det ännu inte fanns något rinnande vatten. Formmässigt behandlades badkaret därför även som en salongsmöbel och inte som sanitärobjekt. “Konstsnickare överträffade varandra vad gällde idéer och hantverkligt kunnande för att förvandla badkaren för ’badet i salongen’, vilket man tog i sällskap i sitt sovrum, till äkta möbler som passade till tidens stil och var lätta att transportera.”4) Det egentliga bad - karet i förzinkad koppar smyckades med målerier utanpå och kamouflerades som fåtöljer eller chaiselonguer med stoppade armstöd. Badandet var helt enkelt en form av boende. Detta “mobila badrum” bildade utgångspunkten för den högre medelklassens badrumskultur som uppstod i början av 1800-talet. I brist på rinnande vatten i lägenheterna lät man en leveranstjänst med hästvagn komma hem med varmt vatten och ett badkar. För att komma fram i trånga trapphus använde man hopfällbara badkar som ställdes upp i lägenhetens hall och fylldes på med uppvärmt vatten ur hinkar. Hallen, egentligen det mest offentliga rummet i den borgerliga lägenheten, förvandlades temporärt till den mest privata plats - en. I motsats till det senare moderna badrummet utvecklar badandet ännu inte sin egna rumsliga atmosfär utan smälter fullständigt in i boendets husliga miljö. Det fortsätter att vara så när lägenheterna i de europeiska storstäderna utrustades med rinnande vatten under den andra hälften av 1800-talet. Nu uppstod det “engelska badrummet” som vi i dag knappast skulle känna igen som badrum eftersom sanitärobjekten har kamouflerats på ett domestiskt sätt: Badkaret består av dubbelvägg - ig porslin och är klätt med mahogny på utsidan. Detta badkar med den integrerade duschkabinen förefaller i dag snarare vara en biktstol för att lägga sig ner i, men kring sekelskiftet var det sista skriket i de finare skikten. Först i början av 1900- talet började man med att inte längre dölja badrummets funktioner. Dagens trend till leva och bo-badrum verkar återkasta denna historiska utveckling som en spegelbild till det förflutna. I ett slags retro-science-fiction “upptäcker” våra samtida badrumsformgivare mer och mer det bad som fanns före uppfinningen av badrummet: Jag badar, alltså bor jag.