J’étais une rebelle

Andrée Putman in conversation with Petra Schmidt

I Paris strejkar man. Staden befinner sig i undantagstillstånd. Tunnelbanan och tågen står stilla. Men Andrée Putman verkar inte bry sig om kaoset. Hon kommer för sent, även hon har problem med den besvärliga trafiksituationen och hon har naturligtvis många tider att passa. Ändå tappar åttiotvååringen inte fattningen. Hon är och förblir en “grande dame”, under alla omständigheter. Designstudion Andrée Putmans hemdomän är internationella hotell. Inte undra på. Det var just hon som gestaltade Morgans, världens första designhotell. Hon har just färdigställt ett lyxhärbärge i Hong Kong som till och med bär hennes namn.
Hotellet The Putman är ett lyxigt lägenhetshotell för affärsresande som uppskattar servicen på ett hotell, men som vill leva som hemma.
Den som tycker att det är ovanligt att en formgivare får ett minnesmärke i denna form känner inte Putman. Hon är sedan årtionden en fast storhet inom designvärlden och gäller som den stora experten på området stilfrågor. Hon upptäckte modeskapare som Thierry Mugler och Issey Miyake, hon var ansvarig för interiören i det legendariska Concorde och var först med sitt företag Ecart att nyproducera klassiker av Eileen Gray. Hon har dessutom arbetat tillsammans med den store brittiske filmregissören Greenway i samband med filmen The Pillow Book. Hon behöver inget minnesmärke. Hon är själv ett.

Petra Schmidt: Fru Putman, ni kommer precis från Paris’ innerstad där allt är lamslaget på grund av strejk. De anställda vid järnvägen strejkar för sitt privilegium att gå i pension när de är femtio. Ni som är äldre än åttio går fortfarande till kontoret varje dag. Vad anser ni om strejken?
Andrée Putman: De har förlorat förnuftet fullständigt. (They lost their mind.)

P.S.: Ni startade er första firma i den ovan nämnda åldern.
A.P.: När jag var ungefär femtio startade jag Ecart och nyproducerade designklassiker. Det var då som det hela tog fart. Så länge man inte känner av åldern bör man arbeta. Jag känner inget behov av att sluta.

P.S.: Ni arbetar nu så många år i branschen, men ni har aldrig studerat för att lära er yrket. Hur började er karriär som formgivare?
A.P.: Oh, redan som flicka tyckte jag att man skulle förändra föräldrarnas hus. Jag gillade inte den borgerliga grannlåten. Jag tyckte att Louis XVIfåtöljerna och ljuskronorna i mitt rum såg hemska ut. Redan på den tiden längtade jag efter stora, tomma rum som inte var så fullstoppade. Jag tjatade på min mamma och frågade: “När får jag bo med möbler från vår tid.” När jag var arton fick jag min vilja igenom.

P.S.: Men egentligen skulle ni bli musiker och inte formgivare? Åtminstone om det hade blivit som er mamma ville.
A.P.: Ja, just det. Min mamma var mycket ambitiös. Men efter ett par samtal med musiker visste jag att jag som pianist inte skulle kunna leva det slags liv som jag föreställde mig. Jag ville inte öva piano dag efter dag instängd i ett rum. Därför lämnade jag pianot bakom mig och arbetade först som stylist och journalist. På den tiden var jag en ung rebell.

P.S.: Vad innebär “lämnade bakom mig”? Ni spelar säkert fortfarande för nöjes skull.
A.P.: Nej. Jag har aldrig mer rört vid ett piano. Ni förstår, på den tiden spelade jag på en mycket hög nivå. Jag var mycket anspråksfull. Att spela för nöjes skull vore bara medelmåttigt. Och medelmåtta är något som jag föraktar.

P.S.: Vad var det som föranledde er att komma till New York på åttiotalet?
A.P.: En vän, Didier Grumbach, hade skaffat ett par uppdrag åt mig där. Vid den tiden hade jag inrett showrummet åt Yves Saint Laurent och hörde därför till klicken kring honom. Det öppnade i sin tur många dörrar för mig. Jag lärde känna de mest fascinerande människor som Andy Warhol, Keith Haring och Robert Mapplethorpe.

P.S.: Det måste ha varit en fantastik tid.
A.P.: Ja, verkligen. Jag gick mycket gärna ut. Jag tror att natten visar människorna från deras bästa sida. På dagarna handlar det ju bara om rivalitet.

P.S.: Ni lärde vid den tiden även känna den i dag bedagade konstnärinnan Louise Bourgeois, en lika seglivad person som ni själv.
A.P.: Ja, Louise och jag lärde känna varandra vid en tidpunkt när vi båda inte längre var så unga. Men vi förstod genast varandra mycket bra. Hon är tokig och full av överraskningar. Vi gick på den tiden till nattklubben CBGB i New York och tyckte inte om whiskyn där. Därför hade hon med sig en flaska whisky under kappan som vi sedan drack.

P.S.: Var det en sådan natt som ni fick uppdraget till det legendariska hotellet Morgans? Era uppdragsgivare var när allt kommer omkring Ian Schrager och Steve Rubell, grundarna av den legendariska Studio 54.
A.P.: Nej, Steve och Ian lät ropa ut mig på New Yorks flygplats. De hade den stora skandalen omkring Studio 54 bakom sig och hade just släppts ut ur fängelset. De hade idén till hotellet, men nästan inga pengar.

P.S.: Var det de båda som låg bakom idén med designhotellet?
A.P.: Ja, det var det första designhotellet överhuvudtaget. Men byggnaden som de hade funnit var verkligen avskyvärd. Det var ett fult gammalt hus på Madison Avenue där knarklangare och prostituerade träffades. När de tog mig med dit trodde jag att det hela var ett skämt. Jag skrattade och sade: “Men på allvar nu, visa mig äntligen hotellet.” Men det var faktiskt hotellet.

P.S.: Jag antar att de inte hade pengar att köpa en bättre fastighet.
A.P.: De hade hört talas om att jag kunde skapa vackra interiörer även med enkla medel. Därför gav de mig fri hand. Eftersom budgeten var så minimal kom jag på idén med svart och vitt för kaklet. För jag var tvungen att gripa tillbaka på det billigaste kaklet i hela Förenta Staterna. Först erbjöd man mig rosa kakel. Och jag sade: “Uteslutet!” Jag hörde mig för om vitt. Det fanns det naturligtvis, men bara vitt tyckte jag var tråkigt. Sedan frågade jag efter svart. Det fanns det också. Till slut kom vi fram till det svart-vita schackmönstret som vi kombinerade med vackra handfat i metall och vackert ljus. Plötsligt hade vi detta unika badrum som blev vårt varumärke.
P.S.: Man påstår att ni har en särskild svaghet för badrum.
A.P.: För mig är badrummet det viktigaste rummet i en lägenhet och även i ett hotellrum. Jag älskar föreställningen att tillbringa mycket tid i badrummet, kanske till och med en hel eftermiddag med böcker och en kanna te. Att bada och vårda sig i lugn och ro är något underbart och mycket viktigt för välbefinnandet.

P.S.: Era utkast innehåller nästan inga färger? Inte heller i badrummen. Tycker ni inte om färger?
A.P.: Jo, tvärtom. Jag tycker om färg. Men jag anser att interiören ska hålla sig tillbaka. Den ska bilda ramen för andra ting. Till exempel för konst som för det mesta även består av färg. När det gäller badrummet ligger det till på ett annat sätt. Speciellt i badrummet finns det så många accessoarer i olika färger som till exempel flaskor etc och med hjälp av dessa kan man sätta tillräckligt med accenter. Här behöver man ingen färg.

P.S.: Hur går ni tillväga när ni gestaltar ett badrum?
A.P.: För mig är badrummet som en verkstad. Man kommer in i det i ett skick som inte är särskilt bra och lämnar det med ett perfekt utseende. Därför ska badrummet fungera som en verkstad. Allt ska vara lätt åtkomligt.

P.S.: Finns det något material som ni inte alls tycker om i badrummet? Vad säger ni exempelvis om vattenkranar i guld?
A.P.: Oh, nej. Jag tycker inte alls om detta sätt att profilera sig. Denna typ av objekt är bara till för att demonstrera den egna rikedomen och därmed den egna makten. Ni kommer aldrig att hitta denna genre i mina interiörer. Det finns alltid människor som vill imponera med luxuriösa armaturer: “Oh, men titta här. Dessa vattenkranar är tillverkade I massivt guld.” Jag kan egentligen bara svara att det inte intresserar mig alls.

P.S.: Men vad är det som intresserar er?
A.P.: Grundvalen för mitt arbete är anspråkslösheten. Jag utgår ifrån de enkla tingen. Det är även det som har gjort mig känd. För mig är det viktigt att låta fördelaktig inredning verka värdeinfull. Det fascinerar mig även att blanda enkla ting med värdefulla objekt. En sådan blandning ger rummet en speciell tjusning.

P.S.: Hur ser det idealiska badrummet ut?
A.P.: Badrummet är för mig en plats där jag förvarar mycket ovanliga objekt. Det får mig att tillbringa mer tid i det. Det är en plats för sinnena och sinnesändring.

P.S.: Ni har gång på gång använt armaturen MADISON i era interiörer? Vad är det som ni tycker är så intressant med MADISON?
A.P.: Jag tycker om formen på denna armatur. Den är så fantasifull. Redan dessa kryssformade vred och formen på duschen är mycket, mycket vackra. Armaturen påminner mig om förgångna tider, om början av förra århundradet. Jag kombinerar den mycket gärna med mycket klara och moderna former. Det är eklektisismen som utmärker mitt arbete.

P.S.: Vad menar ni med eklektisism?
A.P.: Jag kombinerar ting som jag personligen tycker om och så som de enligt min åsikt harmonierar. Jag rättar mig inte efter någon moderiktning. Det intresserar mig inte. Jag läser inte heller några designtidskrifter eller håller utkik efter trender.

P.S.: Har ni en framtidsvision för badrummet? Hur kommer våra badrum en gång att se ut?
A.P.: Jag är övertygad om att badrummet kommer att få en annan betydelse. I framtiden kommer det att vara centrum i hemmen, i likhet med vardagsrummet. Man kommer naturligtvis inte att ta emot sina gäster i det. Så menar jag inte. Men det är ett rum, i vilket det verkligen bara handlar om den egna personen. Hit kan man dra sig tillbaka och vara helt för sig själv. Långfristigt kommer vår inställning till badrummet att förändras precis som kökets betydelse har förändrats under årens lopp – en förändring som har inneburit att köket har blivit det sociala centrumet i varje hem.