Varför vi nu klär på oss nakna

Det finns ting som inte är så enkla att klarlägga i efterhand. I synnerhet om det rör sig om den gamla frågan varför människan förlorade sin päls. Med hjälp av en reklamkampanj, nakna supermannekänger och det ironiska valspråket “I’d rather go naked than wear a fur” argumenterade djurskyddsorganisationen Peta för ett par år sedan mot att bära päls. En av de nyare hypoteserna om det faktum att människans imponerande päls har degenererat till den besvärande kroppsbehårning som vi är välsignade med i dag har en liknande ordalydelse. Den säger att vi människor redan började visa hud för mer än en miljon år sedan. Loppor, fästingar och löss hade drabbat vår art till den grad att vi så att säga slutade med päls av hygieniska skäl. Från och med nu ansågs det enligt ett team brittiska vetenskapsmän snyggt och tilldragande att visa naken hud. För helt uppenbart prioriterades den “nakna apan” vid valet av partner, vilket kan ha bidragit till dennes triumftåg över hela världen.
Men sedan dess har det hänt en hel del. För att skydda de kroppspartier som nu hade blivit känsliga mot värme och kyla uppstod klädseln inklusive ett genomtänkt system av moden och maskeringar som ständigt förändrades och förnyades. Rasister utnyttjade de uppenbara skillnaderna i hudfärg som ett medel för diskriminering. Samtidigt har naken hud blivit till ett slags supertecken på attraktivitet. Sak samma om det rör sig om en kontorist eller en toppmännekäng. Den som traktar efter social acceptans behöver förutom en tränad, slank kropp även en perfekt hud. Men det uppstår alltid en enorm kontrast mellan det eftersträvade “naturliga” utseendet och den välproportionerade artefakt som vi har format om vår kropp till.
Egentligen var det bara en tidsfråga innan man kunde visa sig naken med sin självkreerade lyxkropp även på öppen gata. Men nu är tiden kommen. Den som inte vet vad han ska sätta på sig går helt enkelt naken. “Nude look” heter moderekommendationen för 2010. Aldrig någonsin har den moderna designens kända och effektiva princip “mindre är mer” tagits mer på allvar än med denna “nakna modestil”. I likhet med hur moderna byggnader inom arkitekturen kläs av ända in på skelettet presenterar sig nu även modet och proklamerar en sak: “Under våra kläder är vi alla nakna.” Lätta, chiffongaktiga tyger i varma, pudriga toner som går från ljust rosa som hos den engelska tea rose via champagnetoner ända till veritabla “korvfärger” höljer och blottar kroppen och skiftar mellan klädesplagg och öppen visad “nudism”. I synnerhet inom showvärlden fylls den nya minimalismen med liv. Den unga stjärnan Scarlett Johansson betonar sina feminina former och sin propra, ungdomligt oskyldiga sex-appeal med nude looken, precis som den inte mindre attraktiva skådespelerskan Angelina Jolie, som presenterade sig i den nya modefärgen vid filmfestivalen i Cannes. Hennes aftonklänning från Versace i dämpad rosa som påminde om svagt rouge höljde den berömda sexbombens kropp samtidigt som ett vågat sidosprund visade de välformade benen. Ett knallrött läppstift betonade plutmunnen och bildade en medveten kontrapunkt i utstyrseln som för övrigt var skickligt hållen i färglösa nyanser.
Inte undra på att Jolie som – vilket är känt – gärna bär svart satsar på de nya tonerna. För precis som svart, vitt eller grått är dessa pudriga beigetoner inga verkliga färger, åtminstone inte när de bärs av en ljushyad amerikanska. I stället representerar de frånvaron av färg, för klänning och bärarinna närmar sig varandra på ett färgmässigt plan. Det uppstår ett skickligt växelspel mellan blottande och höljande, kroppslighet och avkroppsligande. Ett spel som den brittiska skådespelerskan Tilda Swinton är specialist på. Skådespelerskan som gärna framställer sig på ett androgynt sätt med sina maskulina frisyrer iscensatte målmedvetet upplösningen av de egna formerna i en drapering av flytande, hudfärgade tyger. Hon stiliserar sig till modeikon genom att samtidigt verka återge såväl kropp som klänning. Genom detta ovanliga uppträdande presenterade sig divan som ett oåtkomligt konstväsen – som sagolik fabelfigur, precis som vi även känner henne från hennes filmer.
Men all modern minimalism till trots – även i ett historiskt perspektiv finner man exempel på en liknande modemässig djärvhet. I spetsen chemiseklänningarna som blev moderna omkring år 1800 och som även betecknades som “nakenmode”. Modemedvetna damer under napoleontiden bar florstunna, under bysten rynkade bomullsklänningar ovanpå hudfärgade underkläder. Den förespeglade nakenheten väckte på den tiden inte bara beundran utan även indignation och öppen avsky. Men de avundsamma anmärkningarna gjorde knappast intryck på modemedvetna damer som till exempel Napoleons äkta maka Joséphine eller den berömda sällskapsdamen Juliette Recamier. De bar de luftiga klänningarna, som i de flesta fall var sydda av florstunn bomullsmuslin och -batist, till och med vid kall väderlek och fick förutom vanliga förkylningar ibland även farliga lunginflammationer, sjukdomar som snabbt sammanfattades till det talande begreppet “muslinsjukdom”. Men varken sjukdom eller skandaler fick de mestadels mycket unga kvinnorna att avstå från det nya modet. Så viktig var uppenbarligen denna modemässiga form av befrielse för dem.
Den amerikanske sociologen Richard Sennett som har blivit känd för sina pessimistiska yttranden om den moderna tiden ser detta naturligtvis på ett mer kritiskt sätt. I sin teori om intimitetens tyranneri kommer han fram till den slutsatsen att det offentliga livet fram till 1750 hade liknat en scen, på vilken var och en med utgångspunkt från sin status och rang visste hur han skulle maskera sig. Människorna på den tiden spelade enligt hans mening figurer som herr och tjänare och var alltid medvetna om denna iscensättning. Men sedan förvandlades leken till allvar. De dekorativa symbolerna och maskeringarna gjordes enhetliga och stod därmed till fritt förfogande. I dag utnyttjar var och en denna symbolreservoar för personlig iscensättning, vilket ivrigt studeras och tolkas av omgivningen. Varje tatuering och varje accessoar gäller inte bara som symbol, utan som “sant” uttryck för den enskilda individen. “Ju enformigare kroppsbilderna blev desto mer tog människorna dem på allvar såsom varande en hänvisning till personligheten”, tror Sennett.
Hur mycket de tas på allvar vet i synnerhet aktionskonstnärinnan Vanessa Beecroft, född i Italien. Med utgångspunkt från sina egna ätstörningar tillägnar hon sina performances de vanliga kroppsbilderna. Hennes iscensättningar med i det närmaste nakna kvinnor påminner bara i första ögonblicket om modeshootings eller catwalkpresentationer. Men med sina tableaux vivants av nakna kvinnor bara iklädda transparenta strumpbyxor eller höga stövlar tematiserar hon snarare självförstörelse, erotik, modehysteri och den gränslösa längtan efter bekräftelse och beundran. Hon beskriver sina iscensättningar, under vilka inte bara hennes skådespelerskor blottar sig utan även åskådarna, som “minimalistiska skulpturer”. Inte för att de måste klä av sig, utan för att de alltid blir en del av den pjäs som uppförs och ofrånkomligen måste känna sig som voyeurer.
Och just det är dilemmat med den offentliga nakenheten. Fastän vi i hemlighet betraktar den med intresse känner vi oss ändå ytterst obehagliga i närvaro av alla blottade. Men eftersom även nude looken kommer att bli ett kort modefenomen ska vi inte avstå från nöjet med det hela. Det är ändå bara en lek “om kejsarens nya kläder”. Och en sak visste redan Immanuel Kant: “Jag är hellre en modefjant än bara fjant.”