Measuring the world

How The Matrix Captures Our Imagination

Egentligen saknades bara kryddhandlare och doftande brödkakor. Allt annat fanns som kännetecknar en marknad: krokiga gränder, ostörda platser och höga murar – Frankfurts “design annual” 2006 har slagit in på nya vägar. Ur modernismens obevekliga mässmönster, montern, växte plötsligt krokiga gränder av 0,6 millimeter polyuretanskum fram. Staden kom ur datorn, närmare bestämt ur Clemens Weisshaars digitala designlaboratorium. Formgivaren från München har arbetat som en stadsplanerare, med stora modeller och planlösningar som fogas samman till en tidsbestämd stad. Weisshaar betraktar mässor som härläger, “anarkiska, temporära – och svåra att överblicka”. Mässmontrarnas schackbrädsmönster är passé. Vem vet var han befinner sig efter ha vikit om det tredje hörnet? Formgivaren visar vägen ur den återvändsgränd som den nya tidens rutmönster innebär och slår in på den digitala modernismens väg. Inga byggstenar är lika. Ändå växte en utställning fram på bara 24 timmar som celebrerar utställandet självt. Som temapark, i vilken besökarna måste upptäcka och erövra varje vinkel på nytt. Mässflanörer med väskor på hjul och bekvämskor förvandlades till upptäckare med tropikhjälm och machete. Det neutrala höljet räcker inte längre till i dag. Mässor måste bli till en upplevelse igen, till en fest för sinnena. Smädat, nedskällt och ändå reproducerat i all oändlighet: Rutmönstret är modernismens härskare, dess centrala uttrycks- och konstruktionskärna. Det katapulterade fabrikernas maskinestetik till mass(lägenhets)byggandets horisontala linje, blåste upp det tvådimensionella planet tills lägenheten i betong och stål var född. Aldrig någonsin har fritid och fabrik varit så nära varandra som här, marscherande i takt med förfabricerade element som klickades in i bärande konstruktioner som delar i ett gigantiskt pussel. Rutmönstret utlovade den gudomliga treenigheten: ändlöshet, tidlöshet och allestädesnärvaro. Byggnaderna kunde i fortsättningen förlängas och byggas ut i alla riktningar. Deras flexibla stål- och betongkärna bestod av mycket små, rumsliga element, celler, på sätt och vis organiska inifrån och utåt. För första gången gällde ordvändningen: “What you see is what you get.” Struktur och yta smälte samman. Konstruktionen avbildade sig direkt på det yttre höljet som hade slutat att vara en del av den bärande konstruktionen. Det hade även slutat att dölja en hemlighet, ett löfte som interiören hade varit tvungen att infria.
Det som modernismens byggmästare betraktade som en befrielse ledde emellertid i massfor till monotoni. När det gäller rutmönstret går åsikterna isär. Det markerar triumfer inom arkitekturen men samtidigt de lägsta punkterna i form av ett byggande utan själ som maskerar sin andefattigdom genom ordning. I Brasilia och andra konstgjorda städer byggda under efterkrigstiden rasar modernismens eufori samman som ett korthus. I byggnaderna bestående av färdiga betongelement stöter vi på baksidan av rutmönstret, boendemaskinen utan själ som standardiserar människor och själv blir till ett problem, till ett saneringsfall. Inte undra på att postmodernismen började med att riva ner rutmönstret i samma ögonblick som de första hyreskomplexen sprängdes och försvann i ett moln av damm.
Rutmönstret behärskar ideologierna. Stora statliga byggnadskoncerner som är trimmade på snabb tillväxt och vinst står inte på något sätt tillbaka för sina kapitalistiska pendanger. Närmare betraktat är rutmönstret i sig en ideologi, ett löfte om att vara lösningen på allt, eftersom det inte utlovade mindre än att behärska världen genom en planering som var både rationell och universell och som övervann alla motstånd. Ur en byggsats av moduler växer den andra världen, den regelbundna, reducerbar till ett fåtal grundstrukturer. Den förbinder litet med stort, efemärt med permanent, på samma sätt som legobiten lovar att göra.

TVÅ GRAM OÄNDLIGHET

Det var även perfektionen som från början utmärkte denna teknik. Dess drömmått är präglande för den nya generationens formgivare, konstruktörer och arkitekter: 2,1 gånger 1,5 gånger 0,9 centimeter stor är legobiten med åtta knoppar. Dess vikt: två gram. Världsbyggarnas och plastvännernas leksak startade sin framgångsrika historia 1949. Den utbildade snickaren Ole Kirk Christiansen investerade i en plastsprutmaskin och upptäckte framtidens byggmaterial i den färggranna plasten. Akronymen Lego för “Leg godt” – lek bra – ståtade redan 5 år i företagets namn innan den skyddades 1954, då knoppbitens framgång avtecknade sig. Vid första ögonkastet påminner en legobit kanske snarare om en vanlig tegelsten, men den sprutgjutna solitären förkroppsligar den typ av rationell gestaltning som blev inbegreppet för modernismen. Systembyggstenen möjliggör nästan oändliga kombinationer och förkroppsligar inget mindre än modernismens utveckling i miniatyrformat. Sex bitar med vardera åtta knoppar erbjuder runt en miljard möjligheter. Plastbitarna hämtar sin kraft ur insticksförbindelsen, hålrör som bildar pendangen till knopparna. Avbrutna fingernaglar och bitspår på bitarna är beviset på att man knappast kan ta isär denna leksak. Det är inte bara den kommande generationens formgivare som gör stora ögon när de skapar nya, ännu mer våghalsiga konstruktioner med sin tids modernaste material. Till och med Frei Otto kunde inte annat än lovorda de små bitarna som experimentfält för framtidens stora ingenjörer.

Om lego är ett rutmönstrets barn, föddes dess slott på Kuhberg i Ulm. Högskolan för gestaltning ville vända ut och in på den unkna efterkrigsvärlden– från gaffeln till staden – och ge den ett nytt, systematiskt anlete. Till och med bildande konst och poesi förband ett system, tron att tränga fram till nya ting via rationell formgivning. Den så kallade konkreta poesin under 1950-talet bildade slutstenen för “formgivningen av miljön”. Liksom Bauhaus-konstnären Josef Albers kom fram till en grundlära, “Om färgers inverkan på varandra” (1960), framkallade Eugen Gomringers konstellationer en “ordens inverkan på varandra”. Diktningen var plötsligt kommunikation. Rutmönstret hade även erövrat språket liksom tidigare de fritt bärande konstruktionernas värld av Konrad Wachsmann och Fritz Haller. Än i dag finns stålmodulsystemet USM på arkitektkontor. Företrädesvis i svart.

White Cube – Black Box

Flygplanshangarer och butiksdiskar, DIN-norm och systemmoduler, White Cube och Black Box: Rutmönstret är modernismens grundämne. Till den grad att belgarna François Schuiten och Benoît Peeters i sin tecknade serie “Stadsplanerarens feber” från 1989 visar stadsplanerarens vilda fantasier som stålmönster som slukar storstaden. I dag öppnar sig nya möjligheter att skapa systematik bortom linjära strukturer. Teknik är inte längre emot naturen, utan åter igen natur. Digitalmodernismen syr en skräddarsydd kostym som kan se ut på ett sätt i dag och i morgon helt annorlunda. “Förslösad arbetskraft och skändat material” kallade Adolf Loos 1908 ornamentet och blev till den mycket ofta citerade stamfadern till den helt i genom rationella modernismen. Med CNC-fräsmaskinen är det sak samma vad den skär, små blommor eller grenuttag. Och plötsligt får gamla kvaliteter en ny betydelse: Atmosfär till exempel, känslan av att röra sig i en värld som vuxit fram. Det som hundratusentals turister söker i de gamla stadsdelarna av Regensburg, Barcelona eller Genua. Känslan av att förlora sig själv och ge sig iväg på upptäcktsresa erbjuder nya möjligheter. Frankfurt försökte till och med att aktivera det namnlösa utställningsområdet: I form av ett flätverk av gränder och vinklar som ser spontant och oplanerat ut och visar att känsla och rationalitet inte längre utesluter varandra i framtiden. Tvärtom! I rutmönstret, modernismens grundbyggsten, kommer lekfulla element att fogas in. Vi befinner oss i övergången till modernismen 2.0, vars rationella kärna tillåter olika applikationer, jämförbart med operativsystemet i ett nätverkssystem, vars gränssnitt kan anpassas individuellt. Små blommor och tabeller på basis av ett strängt rutmönster. Vem hade trott det? Men det fungerar underbart. För man kan lita på rutmönstret.