Ideals or the enthusiasm for freedom

“Definiera dig själv utifrån den du är”, lyder den tyska idealismens credo. Men det handlade inte om egocentriskt självförverkligande utan om hängivelsens erotik och karisma. Gör försöket och skriv in sökordet “ideal” i Google. Straffet följer en musklickning senare. Från “idealiskt navigationssystem till julklapp” via “idealiska resemål” och den “idealiske svärsonen” ända till “idealiska avföringsmedel” används nu ett begrepp som tidigare var kärnan i en kulturfilosofi, förknippad med de största namnen inom Tysklands spirituella historia: Immanuel Kant, Johann Gottlieb Fichte, Georg Wilhelm Friedrich Hegel, Friedrich Wilhelm Joseph Schelling som en degenererad smakförstärkare. Denna tänkarelit omfattade även undantagsdiktare och författare som Johann Wolfgang von Goethe, Friedrich Schiller, Johann Gottfried Herder, Novalis (Friedrich Freiherr von Hardenberg), Friedrich Hölderlin och bröderna August Wilhelm och Friedrich Schlegel. Alla dessa åberopar Platon, idé - lärans grekiska grundläggare. Denne hade upptäckt “idea”, idén, som drivkraft en bakom allt tänkande och handlande: urbild för det som kan uppfattas med sinnena. Han menade att den högsta idén var det goda som för honom var grunden för sanning och insikt, ett med det gudomliga förnuftet.


I dag däremot handlar man med idéer nästan uteslutande som billiga bastarder till varuvärden, vilka de uteslutande ska tjäna. Ideal, på sätt och vis idéer i ren form, som man även kan förstå som idealiserade, absoluta idéer, måste som världsfrämmande relikter och utdöda fossil finna sig i ironiskt flinande och cyniskt föraktande ringaktning. Idealitet slutligen, enligt Hegel “var - andet som föreställning”, stöter redan som ord överallt på oförstående förakt. För runt tvåhundra år sedan däremot, under den tyska idealismens era mellan upplysning, klassicism och romantik, vilken inte varade mycket längre än runt sextio år från 1700-talets andra tredjedel till den första tredjedelen av 1800-talet och som ingen annan epok förenade inspiration och espri, lät sig en hel generation direkt eller indirekt entusiasmeras av Platons geni, för att på så sätt själv förnya sig från grunden. “Sapere aude! Hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd”, definierar Immanuel Kant 1784, fem år före omvälvningarna i samband med den franska revolutionen, upplysningens valspråk. “Idealismen”, skriver Friedrich Schlegel, “är i praktisk mening inget annat än själen i denna revolution”, och som klarsynt komplettering förklarar Fichte, Schelling och Hegel – och följer därmed Rousseau – friheten till epokens mantra: “Mitt system är från början till slut bara en analys av friheten”, påstår Fichte. Schelling generaliserar: “All filosofis början och slut är – frihet.” Hegel med sitt universella anspråk tolkar till och med hela världshistorien som “frihetsmedvetandets framåtskridande”. Samtidigt återupplivar Kants lärjungar Platons maximer för sin rebelliska generation genom att definiera förhållandet mellan realitet och idealitet på nytt. Så utvecklar Kant utifrån insikten att “idé inte är något annat än begrepp et om en fullkomlighet som ännu inte finns som erfarenhet”, sin “transcendentala idealism för alla fenomen”: “Rum och tid är bara åskådningsformer, I vilka materie äger verklighet som fenomen.” Fichte, Hegel och Schelling går ett steg vidare genom att definiera varandet som uteslutande ett subjektivt varande och jagets realitet som enda realitet. Medan Fichte förstår “jaget som absolut subjekt” beskriver Schelling det “som all filosofis början och slut genom att det är friheten”. Hegel som jämställer jaget och själen definierar det som “det allmänna, som är hos sig”. Arthur Schopenhauer slutligen, en av de mest inflytelserika pionjärerna för modernismens relativistiskt-nihilistiska medvetande, hyllad av Friedrich Nietzsche, Richard Wagner, Albert Einstein, Thomas Mann ända till Samuel Beckett, sammanfattar den dialektiska relationen mellan subjekt och objekt, realitet och idealitet till en fram till i dag giltig tes: “Hela objektens värld är och förblir föreställning och är därmed fullständigt, och i all evighet betingad av subjektet; det vill säga den har transcendental idealitet.”


Insikten att måttet på subjektivitet är bundet till idealitet och därmed till graden av respektive idealism och inte till materialism verkar i dag nästan ha gått förlorad. Därför hjälper det att närmare ägna sitt intresse åt idealismens prototyp, den medryckande och genialiska diktaren, dramatikern, filosofen och esteten Friedrich Schiller. Enligt författaren Rüdiger Safranski som har tillägnat honom en glänsande, mycket läsvärd biografi har Schiller rentav uppfunnit den tyska idealismen. “Frihetens äventyr var Schillers passion”, noterar Safranski, “och därför blev han en Sartre för det sena 1700-talet. Schillers idealism utgörs av övertygelsen om att det är möjligt att behärska tingen i stället för att låta sig behärskas av dem. Liksom Sartre förklarar han: Det gäller att göra något av det som man är gjord för.”


Grandiost modern destillerar Schiller fram essensen i Kants filosofi och modellerar den i en enda kort mening: “Definiera dig själv utifrån den du är.” Men varken han eller Kant förstod självbestämmande så som det i dag är vanligt, som obromsad egotrip för att uppfylla mer eller mindre pinsamma konsumtionsönskningar. Det handlade nämligen inte om infantilt ego - centriskt självförverkligande, det hopplösa roterandet om den egna tomheten. I stället följde den tyska klassicismens och romantikens idealister sin “produktiva inbillningskraft” (Kant) och upptäckte att självbestämmande var den nödvändiga förutsättningen för att avtvinga utilitarismen, den endimensionella nyttomoralen, kreativitetens oändliga frirum. Så kan Schiller definiera skönhet som “friheten i företeelsen” och kort därpå till och med Novalis lyfta hela existensen till ett estetiskt plan: “Genom att jag ger det allmänna en hög mening, det vanliga ett hemlighetsfullt anseende, det kända det okändas värdighet, det ändliga ett oändligt sken, romantiserar jag det.” En bris av denna uppbrottets entusiasm, denna frihetens karisma skulle vår nutid må bra av. En fläkt av detta översvallande hymniska temperament som genomsyrar Schillers – av Beethoven kongenialt tonsatta – ode “Till glädjen” (”Sällhetsskapande förmåga – Dig vår kyss, du världars här!”) kunde kanske hjälpa till att tina upp våra djupfrysta själar. För eftersom vi är alltigenom “av-idealiserade” – en beteckning som Alexander Gorkow, författare till den underbart bottenlöst-komiska romanen “Mona”, använder för att karaktärisera sin hjältes – en specialist för kylkedjesystem – känsloläge, har vi blivit offer för en extrem materialism. Tyvärr är den härskande egoismen nästan överallt en enbart materialistiskt determinerad egoism och inte längre någon idealistiskt präglad sådan. Där var och en och allt blir till ett märke är även ideal bara intressanta sedda från exploateringssynpunkt, som strategiska element för välgörenhetsevenemang som främjar imagen och omsättningen.


Som tur är har på senaste tid en viss känsla av obehag växt fram beträffande den avsaknad av etos som präglar den totala påverkan och manipuleringen. Och gnistan tänds – vilket är en paradoxal ironi när det gäller vårt öde på jorden – till följd av klimatförändringarna och globaliseringen. Det verkar som om just de smältande polerna skulle bidra till en viss av - isning av den postkapitalistiska, frostiga stelheten. Eko-glam i stället för egoglam heter sedan kort tid tillbaka valspråket för allt fler medmänniskor. Även om det än en gång huvudsakligen handlar om överdrivet marknadsförd “fair trade”, rättvis handel och ekologiskt “grön” – det vill säga miljömedveten – business, så är ändå den nya så kallade etiska kapitalismen en ljuspunkt. Med utsikter att bli en ny idealism? I varje fall kan vi av idealismens hjältar lära oss att det finns värden bortom marknadsföring och påverkan – kärlek, vänskap, trygghet och förtroende. Och den som fortfarande saknar mod till romantisk idealism kan börja med Jean Paul Sartres existentialistiska idealism, vars maxim lyder: “Varje människa förkroppsligar hela världen.”