Transforming a classic

Vad som är en klassiker eller inte är ett tema som det går utmärkt att tvista om. Ursprungligen kommer begreppet från den romerska kejsartidens skattelagstiftning. En classis var en person som tillhörde den högsta skatteklassen. Adjektivet classicus överfördes senare av den romerske författaren Aulus Gellius (ca 175 e Kr) till den litteratur-estetiska diskursen. Härifrån vann det tillträde till alla områden inom kreativ verksamhet. Ordet har blivit beteckningen för en konstepok som godtas som normstiftande. Det används nu emellertid inflationärt och för representanter och verk av olika kategorier och från de mest skilda tidsperioder.

KLASSISK STIL SOM KONCEPT
Begreppet klassisk stil används ofta för att idealisera historiska epoker. Som klassisk period under det antika Grekland räknas tiden mellan det joniska upproret mot den persiska hegemonin (500 f Kr) fram till det peloponnesiska kriget (till 431 f Kr). Under denna epok lades grunden för västvärldens filosofi, medicin, arkitektur, litteratur, teater och politiska författning. Aristoteles åtskiljning mellan form och materia, som även är av betydelse för designen, går tillbaka till denna tid. När man talar om klassisk stil i Tyskland så menar man den litterära klassicismen från 1700-talet med Wieland, Goethe, Schiller och Herder och den dialogiska uppgörelsen med politik och estetik som ägde rum tiden efter den franska revolutionen. Eller man talar om den musikaliska Wienklassicismen som präglades av Haydn, Mozart och Beethoven. Nu – eftersom det är enkelt och populärt – omfattar den så kallade klassiska musiken flera historiska epoker inom klangkonsten.
Betecknar man Tara, armaturen som uppstod 1991 och vars arketypiska karaktär aktsamt har vårdats av tillverkaren Dornbracht och designern Sieger Design, som klassiker, så kan detta till att börja med tyckas problematiskt med tanke på begreppets traderade innebörd. Fram till för inte så länge sedan var termen “långlivad design” utbredd, men många långlivade utkast har den senaste tiden ljudlöst tagit avsked från marknaden. Till och med det traderade begreppet klassiker är föråldrat. För det är möjligt att arbeta på en klassiker, arbeta på en myt. Ett föremål kan tillerkännas kultstatus, men bli fråntagen den igen. Standarder innebär en risk för stagnering. Klassikern däremot har potentialen att anpassa sig till ändrade förhållanden. Den är öppen för betydelseförändringar. Orsaken till klassificeringen är till exempel inte slarvigt språkbruk, utan världens förändring, till exempel genom digitalisering, genom ständigt nya produkter och avsättningskanaler. Även när det gäller TARA finns det sedan länge en TARA ULTRA och i enlighet därmed en TARA CLASSIC. Bruket av begreppet och dess innehåll är underkastat en snabb förändring. Attributet som påstår att en produkt, en tjänst eller en upplevelse är klassisk tillhör de reklamlöften, vilkas innebörd verkar relativt klar.

KLASSISK STIL SOM PROJEKTION
Klassiker spelar en framträdande roll i den estetiserade livspraxisen. Karsten Hintz, som ansvarar för shopen vid Bauhaus-Archiv i Berlin, skriver i ett inlägg för boken “Bauhaus” (utgivare Jeannine Fiedler och Peter Feierabend, Köln 1999) otvetydigt: “vår bild av Bauhaus är präglad av senare verk i samma stil”. Och vidare: “Urvalet av de tillverkade föremålen har med vår dags estetik att göra, precis som förändringarna som har gjorts.” Mest uppenbart är det när man betraktar Breuers stålrörsstolar, som på 1920-talet “ursprungligen var klädda med tyg – och aldrig med läder”. Tyget kunde vara i starka färger som den lackerade stommen, “i dag kanske för anspråkslöst och livaktigt för en klassiker”. Hintz skriver vidare: “Ingen Bauhaus-produkt är mer utsatt för fetischismen
och knäfallet inför originalet än Bauhaus-lampan. Men just av den finns det inget som man kan kalla “originalet”. Det var först re-designen som blev till en klassiker. Det i dag så ofta citerade begreppet “alla delars proportion” uppstod 1980 när Wagenfeld omarbetade lampan.” Och till och med denna omarbetning förändrades och förbättrades senare ytterligare – till produktens och dess köpares bästa. Bilden av en klassiker: Den uppstår inte minst i betraktarens huvud. “Geometriska grundformer, primärfärger och abstraktion”, skriver designhistorikern Gerda Breuer i sin bok “Die Erfindung des Modernen Klassikers” (Uppfinningen av den moderna klassikern) (Stuttgart, 2001), “hörde på 1960-talet till de nya konventionerna för ett konstnärsavantgarde, som fastlade sina element för ett autonomt formspråk”. Hon beskriver därmed tidsandan hos en epok, som på ett tongivande sätt har präglat vår bild av 1920-talets avantgarde, genom att den relaterade till detta.

SJÄLVLIKHET SOM KONCEPT
Inom bilindustrin har klassikerkvaliteter växt fram genom produkternas beständighet och med stöd av en evolutionär designförståelse. Många tillverkare försöker att låta det designmässiga arvet hos en modell fortsätta att verka i efterföljaren. I och med Nissan “Figaro” – en limiterad edition från 1991 – uppstod inom bildesignen idén att citera historiska epoker. VW New Beetle från 1998 och New Mini från 2001 är de första serietillverkade bilar som har lånat klassiska koncept. Minin som uppstod för 50 år sedan transformerades till nutid som basis för ett dynamiskt lifestyle-märke. Klassiker är inte statiska. De måste förändra sig så snart deras unika existens inte längre väcker uppskattning, utan uttrycker ett lösgörande från realiteten. Därför behöver klassiker transformeras, ibland även att radikalt ifrågasättas, som designers som Alessandro Mendini och för inte så länge sedan Marten Baas och Martino Gamper har gjort, som med eld och såg ger sig i kast med dem. Så iscensätter TARA nu med vitt och svart 1960-talets abstrakta färger, uppfinner ett nytt avantgarde åt oss och låter oss träda ut ur det som förändrade människor.